En papyrologisk upplevelse

Kategori: 
Svenska

De av oss som läser kandidat- och masterprogram har friheten att läsa lite vad vi vill. För att vara lite mer specifik kan man säga att så länge 90 hp tillhör huvudområdet och det ingår ett examensarbet så kan man i princip fylla de resterande 90 högskolepoängen i sin kandidatexamen med just precis vad man vill.

Lite så blev det när jag en gång i tiden skulle läsa en språkkurs. Jag tänkte att det vore kul och bra och framförallt så skulle det ge lite omväxling. Efter en snabb titt i kurskatalogen (för det var på den tiden man kunde beställa kataloger med alla kurser i Uppsala), konstaterade jag att för oss som ville lägga cirka 15 hp på hösten så fanns i princip ett alternativ: grekiska. Det hör till saken att man inte kan läsa nygrekiska, som man talar i Grekland, utan bara gammelgrekiska, som man talade i typ hela östra medelhavsregionen och Mellanöstern för cirka 2000 år sedan. Efter att grekiska + matematik inte hade visat sig vara ett framgångskoncept stod jag helt plötsligt där med en kraftigt försenad examen och 30 hp grekiska i bagaget.

Det här med grekiska är en sällsam historia. Om du tänker dig att gammelgrekiska handlar om att läsa gamla bokrullar som någon har hittat i öknen eller gamla pergamentböcker i folioformat som har glömts bort i ett bibliotek i Konstantinopel i tusentals år eller om fromma gamla munkar som sitter och skriver av böcker för hand då har du alldeles rätt! Det är just precis sådant det handlar om. Det handlar också om en förlorad värld där generaler kunde förbryllas över att "landet var platt som om det vore ett hav" eller att "vi var tvungna att äta kött för att överleva" eller där historiker kunde resonera som så att det ju inte rimligen kunde finnas en kust norr om Grekland där det fanns bärnsten (Baltikum), för jorden fortsatte ju oändligt långt norrut, och där bodde det kanske varelser med ett öga i bröstet som levde av att stjäla guld från gripar. Jag tycker i alla fall att det är ganska spännande.

Vän av god ordning undrar säkert vad det har med saken att göra. Ska inte det här vara en studiebevakarblogg för en såndära teknolog- och naturvetarkår som håller på med maskiner och det allra senaste och atomer och sånt? Vi kommer dit. Igår begav jag mig nämligen till UTN:s motsvarighet till biblioteket i Alexandria, arkivet i hus 2. Jag hade hört rykten om en sedan länge glömd förening som hette SENS och som hade lagts ned någon gång mellan 2000 och 2003. För vetenskapen var föreningen endast känd genom ett par kryptiska passager i UTN:s tidigaste verksamhetsberättelser. Det framgick att föreningen hade varit verksam under UTN:s första verksamhetsår, och att den hade lagts ned verksamhetsåret därpå eftersom den var alldeles för genombyråkratiserad och inte svarade mot medlemmarnas behov.

I ett fackelupplyst hieroglyfprytt akriv grävde jag i alla hyllor, sneglade på alla hyllplan och tittade på alla lappar. Efter att mödosamt ha tytt de uråldriga tecknen som visade sig vara ett slags pärmetiketter till Le Coqs och FUM:s pärmar hittade jag till slut en bortglömd mystisk volym allra längst in i ett hörn. De prydliga bokstäverna på ryggen lydde "SENS" och vittnade om den fjärran forntid då den påkostade pärmen hade älskats av sin innehavare eller åtminstone av sin skapare. Jag tog med pärmen till UTN:s filologiska avdelning, där kårens skarpaste filologer pumpar ut kritiska utgåvor av de allra oläsligaste palimpsesterna.

Väl där öppnade sig en helt ny värld. Det visade sig att SENS, Sveriges Enade Naturvetarstudenter, hade varit en uråldrig sammanslutning av intresseföreningar och studentkårer för naturvetarstudenter. SENS kan bäst beskrivas som en korsning mellan ett SFS och ett Reftec, fast helt utan finansiering och med medlemsföreningar som Dag & natt på Högskolan i Gävle och MatNat-sektionen i Linköping. För att klara av verksamheten, som bland anant bestod i att anordna enorma konferenser, tänkte man sig att det behövdes pengar. En ansökan om bidrag på 2,9 miljoner kronor lämnades  till exempel in till Alice och Knut Wallenbergs stiftelse i april 2000 för att täcka ungefär ett års verksamhet. Av årsredovisningarna att döma fick man aldrig pengarna och de ambitiösa planerna förverkligades aldrig. Trots de ekonomiska svårigheterna lyckades man ändå med en hel del. I april 2000 höll man till exempel en workshop i Uppsala med 75 deltagare från hela landet.

Där ser man! Jag som tyckte att det var ambitiöst att tänka sig att man kunde bjuda hit ett par heltidare som sysslar med naturvetenskapliga utbildningar för att fika någon gång.